Igår gick jag och min favorittjej Anka en lång skogspromenad igen. Hela jag blir lycklig när jag kommer ut i skogen, och njuter i fulla drag. Det är en ganska väl"organiserad" skog med märkta stigar och på en del ställen står det skyltar som berättar om någon gård som funnits och vilka som bott där m.m.

Jag tror att jag njöt lite för mycket för när vi gått ca en timme så upptäckte jag att vi inte längre såg några blå band i träden som visade att vi var på en märkt stig. Det var ju iaf skönt väder ute så vi vandrade på ett tag till, hade ju ändå någorlunda koll på åt vilket håll vi var på väg. Men, helt plötsligt kom vi till en glänta med ett öde hus där inte någon kan ha bott de sista 100 åren och då insåg jag att jag hade verkligen ingen aning om vart vi var.. Jag är ju vanligtvis lugnet själv, så det kändes konstigt när den ovana känslan av stigande ångest började kännas av.. Så den slog jag bort snabbt, inget blir bättre av panik och skogen var ju inte så stor.

Till slut hörde jag iaf skall långt bort och efter ytterligare en halvtimme så kom vi oss ur skogen. Brukar störa mig på den hunden som alltid skäller där vi går in i skogen, men igår kände jag bara tacksamhet. Idag när jag tog mig en titt på kartan så visade sig att skogen är betydligt större än vad jag trott, så kunde nog ha gått runt där ett tag..

Jaja, ser fram emot att utforska skogen lite mer, men då ska jag vara mer uppmärksam..

Vi träffade dessutom på en tjej och hennes Collie-kille och de vill gärna gå turer med oss. Collien blev omedelbart förälskad i Anka och gjorde allt för att fånga hennes uppmärksamhet. Hon däremot kunde inte ha varit mer ointresserad, haha.. När han gick fram till henne vände hon och gick och lade sig. Å när han blev för närgången det ett litet morr för att markera, men absolut inget aggressivt. Så han fick ge upp uppvaktandet.. Men de gick iaf till slut ganska bra överens så får se om de blir vänner framöver. Det är skönt att hon är så trygg och lugn (ointresserad) mot andra hundar, en sån stor hund vill jag helst inte ska bli varken för uppspelt eller aggressiv mot andra hundar vi möter eftersom jag skulle hänga som en vante efter..

Blev lite bilder iaf:





Anka står och väntar på att jag ska fota klart..



Snö är det bästa hon vet, så blev överlycklig när hon såg en snöplätt som hon kunde kyla ner sig på och äta av.. Inte lätt att ha så mycket päls alla gånger...