Just nu är jag deppig..
Ær så olyckligt förälskad så det finns inte.. I han jag dejtade i början av sommaren. Vi har haft kontakt även om vi inte setts och båda har inte riktigt kunnat gå vidare verkar det som. Det er det som gör så ont, att han också tycker om mig, men inte vill riskera att bli sårad.. Tycker att man borde vilja satsa när två faller så pladask för varandra, men han blev bara rädd. När jag hade min roadtrip gick det bra och jag hade en massa annat att tänka på, men så fort jag närmade mig Hedmark så kändes som alla känslor kom tillbaka.
Så i natt kom vi fram till att vi inte ska ha nån mer kontakt. Det har vi gjort flera gånger förut, men nu har vi tagit bort varandras telefonnr och på facebook. Så nu finns det inga mer chanser. Ska jag vara helt ärlig så har jag aldrig fått så starka känslor så fort for någon förut, det enda som kanske kommer i närheten är min första kille jag träffade för 9 år sedan. Får hoppas det inte går så många år till nästa gång jag blir riktigt förälskad.
Det andra som gör mig riktigt deppig är mitt obefintliga sociala liv. Har kollat om de finns olika kurser, träningsmöjligheter m.m. Men det finns inte så mycket häromkring och väldigt lite som passar till mina arbetstider. Fram tills i vår har jag haft så mycket att lära på jobbet, så det sociala har inte känts så viktigt. Men nu kan jag det mesta, och i höst kommer jag få lite mer avlastning så jag får mer tid över för fritidsaktiviteter. Tänkte gå kanot/kajakkurs nu i sommar i Hamar, vill verkligen lära mig det. Jag har ringt och mailat men inte fått något svar, så får försöka igen nästa sommar.
För en månad sedan anmälde jag mig som intresserad av att bli frivillig i Röda Korsets hjelpekors. De är med på eftersök efter folk som gått vilse eller försvunnit, hjelper till vid stora katastrofer och en massa annat, men huvudfokus på førsta hjälpen. Har ju alltid varit svag för frivillig arbete och bland det mest intressanta jag gjort var när jag var rättegångsstöd på tingsrätten för Brottsoffterjouren i Karlskoga. Har saknat det väldigt. Så när jag fick tipset om att söka mig till röda kors så kändes det helt klockrent. Göra något intressant, lära sig mer om första hjälpen (något jag alltid varit intresserad av) och hjälpa människor i kris igen.
Jag vet inte om Hedemarkingar är världens segaste folk, men det verkar så.. För jag har inte fått något svar där heller. Efter terrorattentaten i Oslo och Utøya så har många anmält sig hos Röda korset och jag kan tänka mig att de har fullt upp med att utbilda nya frivilliga. Men jag tycker inte att det är för mycket begärt att svara åtminstone. Har mailat till deras huvudhemsida och mailat och ringa till lokallaget i Hamar, inget svar.. Blir så jävla ledsen, känns som det här dessutom är det sista jag kan komma på før att träffa lite nytt folk. Nu är mina ideer slut.
Så just nu känner jag mig bara ensam och ledsen. Ledsen brukar jag aldrig vara särskilt länge, istället brukar jag tänka positivt, försöka finna lösningar och göra något åt saken. Men efter att försökt allt så ser det ut som att jag kommer fortsätta vara ganska ensam så länge jag stannar här.. Om inget radikalt förändras..
