Starten på den här veckan känns otroligt mycket bättre än största delen av förra veckan. Under tisdagen-torsdagen så kändes det som att precis allt gick emot mig och det kom smäll på smäll. Jag visste inte riktigt hur jag skulle klara av den här månaden och ville egentligen bara bädda ner mig under ett par dagar.

Framför allt var det den ekonomiska biten som spökade. Fjolårets sommardäck var nedslitna och jag behövde fixa nya. Helt nya däck hade inneburit att jag skulle ha 100 kr kvar den här månaden, vilket ju hade varit lite halvtungt, minst sagt.. Men tack vare tips och råd och stor hjälp av min väns man så blev det betydligt billigare och ekonomin känns plötsligt hanterbar.

 

Jag fick inte jobbet som jag var på intervju på för två veckor sedan. Det var väntat så jag var förberedd, men det kändes ändå trist.. Men jag fick ett par samtal i fredags från jobb jag sökt och även ett idag, så nu i veckan blir det några intressanta intervjuer. Får hoppas att det går bättre på dessa =) Har även ett extrajobb på gång, där jag sannolikt kan börja jobba omgående. Andra negativa grejer som också påverkade mitt humör förra veckan börjar också se bättre ut. Så det känns skönt.

 

Hade en supermysig helg. Fredag kväll och lördagen tillbringades hos min kompis Anna och hennes familj. Å söndagen blev det Karlstad - en snabbfika med Tess och sedan till brorsan för att hämta mamma och hennes karl som kom hem från Spanien efter några månader där. Kul att de är tillbaka! Kändes skönt att ha en hel helg där jag helt kopplade bort studier och annat och bara tog det lugnt och umgicks med de jag tycker om.

Som balsam för själen <3

 

 

När jag läser den listan så känner jag mig ganska lugn. Gällande punkt 1 så är de det som gäller för mig och har så gjort de senaste, åtminstone åtta åren. Jag har följt mina drömmar och bockat av dem en efter en. Å jag har fått uppleva så mycket mer än jag någonsin hoppats på, trots att jag är relativt ung.

 

Punkt 2: Jag har många bollar i luften samtidigt, men det är också för att jag har möjligheten, tiden och energin till det. Hade jag haft en egen familj så hade jag sannolikt inte lagt ner lika mycket tid på annat. Att ha ett välavlönat arbete eller jobba långa dagar har aldrig intresserat mig. Pengar har aldrig varit något jag känt varit speciellt viktigt. Självklart vill jag ha så jag klarar mig, ha tak över huvudet och mat på bordet och lite så, men att ha mycket pengar har aldrig varit något jag strävat efter. Däremot vill jag gärna hjälpa andra och därför prioriterar jag att lägga mycket av tiden på frivillighetsarbete. Å det trivs jag med och det får mig alltid att må lite bättre och få perspektiv på mitt eget liv. Men det gäller att hitta en balans.

 

 

3. När jag var yngre så hade jag svårt för denna punkt, men nu för tiden säger jag var jag tycker, tänker och känner. Har jag känslor för någon så berättar jag det, för vad är det värsta som kan hända? Detsamma gäller om någon gör något dumt eller om jag inte är enig i någons åsikter. Jag vill ha ärliga människor runt omkring mig, som säger vad de tycker och som både kan ge och ta emot konstruktiv kritik. Jag vill inte ha Ja-sägare runt omkring mig, som bara håller med en, utan jag vill höra sanningen. Konstruktiv kritik leder till utveckling och jag förutsätter att mina vänner säger vad de tycker om saker och ting oavsett om det kan svida för stunden. För jag vet att de vill mitt bästa, även om de inte håller med om allt. Ärlighet och tillit helt enkelt.

 

4. Jag har ganska mycket kontakt med mina vänner även om vi inte ses så ofta. Vi har fullt upp på olika håll och jag tror att både jag och dem är rätt så nöjda med umgängesfrekvensen som är nu. Tack vare facebook och mail så kunde vi ha ganska mycket kontakt under de 6 åren jag bodde utomlands och det underlättar även nu när det är mycket i vardagen och tiden är knapp. Är otroligt tacksam över att ha haft dem i mitt liv under större delen av mitt liv.

 

5. Som när det gäller den första punkten så lever jag mitt liv som jag vill och prioriterar det som får mig att må bra. Det kommer alltid finnas saker som tillfälligt gör tillvaron lite mörkare, men på det stora hela så lever jag som jag vill och har det gott största delen av tiden.

 

Jag vet inte riktigt vad jag pysslar med nu för tiden.. Jag gör saker och säger saker som jag vet kommer bli fel och som jag vet att jag kommer förlora på i längden.. Jag vet i vilka specifika situationer och med vilka människor detta uppstår. Men jag vet inte varför.. Nu har jag gjort det igen, och denna gång får det bara vara så tills vidare. Ingen idé att försöka reda upp nåt som kommer ske igen efter några veckor..

 

Jag brukar ha rätt bra koll varför jag gör vissa saker, vad de bakomliggande orsakerna är, men här har jag faktiskt ingen aning..  Nästa helg ska jag träffa Tess, som känner mig utan och innan. Hon vet min historik, mina relationer och allt mellan himmel och jord och det behöver inte förklaras en massa. Vi har dessutom samma synsätt och värderingar kring saker och ting så det förenklar mycket när vi diskuterar djupare frågor..

 Så nästa helg ska vi ses, antingen blir det lunch eller myskväll i hennes lilla hus som jag ännu inte besökt, som hon bor i sedan hon började jobba som psykologilärare i Karlstad. Å då hoppas jag att vi ska gå till botten med detta. Eller i alla fall börja smånysta i det.. För så här kan det inte fortsätta.

 

 

Det är många som mår dåligt runt omkring mig just nu.. Många som jag älskar och bryr mig om..

Jag känner inte riktigt att jag räcker till. Jag vet att jag gör så gott jag kan, och jag försöker verkligen, men mer går det ju tyvärr inte att göra..

 

Ibland önskar jag att jag kunde ta över lite av smärtan, så de slapp bära allt själva.. Men det går ju inte..

 

Livet är helt enkelt inte rättvist..

Den senaste tiden har jag mött på folk i min närhet och även på andra håll som verkar ha något stort behov att klaga och anmärka på andra. Det kan handla om livsval, prioriteringar, utseende eller något som någon har gjort eller sagt.

Jag är inte guds bästa barn och självklart kan jag också ibland undra över saker gör eller val folk gör. MEN jag anser mig inte ha rätten att bestämma över någon annan och om inte personen utsätter sig för något som uppenbarligen inte är hälsosamt så har jag inget behov att anmärka på de val de gör. Som regel brukar folk som vill ha tips eller råd om saker fråga. Att sen ursäkta sig med att det skulle vara för att de bryr sig om personen ifråga tycker jag känns lamt.. Vem mår bättre av att få höra att hon/han är för tjock, för smal, har en mindre fin tröja på sig, eller vad personen borde lägga mer av sin tid på. De flesta jag träffat på vet allt för väl själva om de är för runda, om de är för smala etc.. Det behövs ingen påminnelse om det..

 

Jag vet inte vad det är som får människor att klaga så mycket på andra personer, men jag har svårt att tro att lyckliga människor väljer att lägga ner tid och energi på att såga andra människor.

Känns ju lite trist... Nu har jag ju inte fått en ordentligt fastställd diagnos på grund av att det inte gått så långt att blodproven eller röntgen skulle visa förändringar och fastslå att det är det, men både läkare och de jag pratat med som är reumatiker tror att det är det. Å själv har jag inte hittat något alternativ på vad det skulle kunna vara annars. Tydligen är inte ovanligt att diagnosen tar lång tid att ställa.

 

Jag hade ett skov på ca 10 veckor med konstanta smärtor i händerna, främst lillfingrarna, i höstas. Sedan har det kommit lite till och från, lite varje dag, men inte lika konstant som då. Men denna vecka kom det tillbaka och det med besked. Jag har otroligt ont i framför allt högerhanden, och dessutom varit svagare där, tack och lov har vänsterhanden mått bättre så den har fått reda sig själv =) Jag har inte kunnat sköta mitt skolarbete som beräknat då jag de senaste dagarna bara orkat skriva ett par rader åt gången på datorn, sen har det gjort för ont. Så det kommer bli ersättningsuppgift för min del, men det får bara vara så.

 

Träffade min ena faster för ett par veckor sedan, hon har och har haft väldiga problem med reumatism sedan hon var i ungefär min ålder. Hon berättade att det dröjde jättelänge innan hon fick sin diagnos eftersom hon hade så atypiska symtom. Min sjukgymnast berättade att det varierar väldigt mellan symtom hos folk, tex blir de flesta reumatiker sämre av kyla, men en del blir faktiskt bättre. Usch för dessa autoimmuna sjukdomarna =(

 

Eftersom det är så väldigt växlande från dag till dag hur man mår, så kan det ju ställa till en del problem.. Att jag har ont är inte det största problemet egentligen, utan det är den plötsliga svagheten som kom nu i veckan och som kan komma när som helst. Jag är singel och har ingen familj i närheten och då blir man rätt hjälplös om det skulle bli riktigt illa någon period.

Så där, nu är vårterminen i full gång. Å jag känner mig riktigt motiverad. Det är så många intressanta moment under denna delkurs så jag har mycket att se fram emot. Vi kommer få göra en del besök, ute hos verksamma socionomer och även hos socialtjänsten. Vi kommer att ha samtalsövningar och denna delkurs handlar mycket om professionellt förhållningssätt och etiska överväganden. Under hela programmet så har vi något som kallas för personlig och professionell utveckling (PPU). Meningen med detta är att bli medveten om hur vi fungerar som personer och vad vi har för tankar, fördomar och förhållningssätt. Det handlar även en del om hur studierna fungerar, vad vi har lärt oss och vad vi kan göra bättre, men det viktigaste är just att medvetandegöra och förbättra våra möjligheter till att framöver bli bra socionomer.

 

Jag tror att det är omöjligt att vara helt fördomsfri, men det är viktigt att veta om och reflektera över de fördomar man har. Det finns säkert mycket som man inte tänker på. Men ska man arbeta med människor så är det så viktigt att man är medveten om vad man tycker och tänker, för då finns det förutsättningar att hålla tillbaka dessa fördomar och behandla alla på ett professionellt och rättvist sätt. Jag har alltid haft väldigt svårt för folk med starka fördomar, jag uppskattar inte alls när någon vräker ut sig något negativt om ett helt folkslag på grund av att de kanske träffat 4 från just detta folkslag som de tyckt varit idioter. Jag tror inte att de skulle uppskatta att själva bli satta i ett fack där de blir nedvärderade på grund av att de kommer från Sverige - "alla svenskar är så jävla ...... ". "Vi" vill gärna hävda att alla är individer som tycker och tänker olika, med olika erfarenheter och kunskaper (när vi pratar om oss själva), men ändå är det väldigt många som klumpar ihop andra nationaliteter eller religioner. Det brukar ju heta att fördomar handlar om okunskap, och ja, ibland verkar det stämma riktigt bra. Det är lätt att döma folk utan att veta något om dem, det är betydligt svårare att ta reda på fakta och bakgrund till varför människor reagerar eller beter sig som de gör.

Tänk när jag var en liten tjej, då var allt så enkelt och det enda jag behövde ägna mig åt var att strosa runt på farmors gård..  Lycka! Tillbringade många fina somrar där...

 

 

Just nu är det lite knapert i min plånbok. Det var i och för sig ganska väntat att det skulle bli det denna månad, men det är ju aldrig kul ändå. Bytte framruta på bilen som kostade runt 1400 i självrisk och så har jag köpa studieböcker för nästan 600 kr och mer kommer det bli. Skrållans specialmat går på runt en 600 i månaden och så försöker jag dra lite till ett par fonder jag har. Dessa pengar ska gå till Skrållans kommande operation som det snart är dags för. Å den kommer vara dyr. Plus åtminstone ett par tusen i bensin varje månad. Man har ju inte så mycket svängrum när man är student.. Är faktiskt rätt förvånad att det går ihop...

 

Nu har jag sökt ett till extrajobb, får se om jag får det. Jag kommer i så fall arbeta under jul och nyår,  med de 150% studierna vet jag egentligen inte riktigt hur jag skulle hinna det, men jag måste få in mer pengar. Så är det bara. Har en hel del roligt att se fram emot nu kommande månad, det känns bra efter den hittills ganska tunga hösten.

 

Hittade en sån där lista som var så populära för några år sedan.. Tänkte göra ett försök... =)

 

Kan väl inte påstå att mina första veckor som 30-åring har varit direkt toppen. Eller jo, de första dagarna var ju helt magiska, men sedan har det dalat kraftigt. Smärtan har inte minskat, utan jag har ont konstant och sover väldigt dåligt. Kan väl inte säga att resten av livet leker nu heller.

 

Men nu är det uppåt och framåt som gäller. Finns inget alternativ.

 

Jag hade i alla fall en jättemysig heldag med min bror och hans guldklimpar härom dagen och jag hoppas att det blir fler såna snart. För familjen och vännerna är ju trots allt så mycket viktigare än allt annat.

att sticka iväg...

 

Komma bort ett par dagar, få tänka på annat och bara slappna av...

 

Jag vet precis vart jag skulle vilja åka. För det är bara där jag kan glömma allt annat. Men just nu finns det inte möjlighet till det. Men jag hoppas att jag när som helst kommer få möjlighet att hoppa in i bilen och köra dit...

 

 

 

fick jag ta emot ikväll....

 

I dag avgick jag som MPS Örebros AC och kommer i fortsättningen inte vara kvar aktivt i Missing People. Det känns verkligen jättetråkigt för det var jag och två till från nuvarande ledningsgruppen som startade upp just Örebros ledningsgrupp och det blev mitt hjärtebarn, som jag verkligen brann för.

 

Samtidigt insåg jag att en av de jag litat på mest det senaste året och som jag betraktat som en av mina absolut närmaste vänner, tydligen inte såg vår relation på samma sätt. Att gå bakom min rygg på det sättet är inget jag ser på som egenskaper jag vill ha hos mina vänner.

Det gör betydligt mer ont att förlora honom som vän än att jag inte längre är kvar som AC. Jag vet att den kompetenta gruppen kommer klara sig galant utan mig.

Å det finns ju en massa annat jag håller på med, och nu kanske jag får mer tid för vänner och brorsbarnen som till och med glömmer bort vad jag heter mellan gångerna vi ses... Så det blir nog bra.

 

Men att förlora någon som man litade så på, och där jag var övertygad om att det fanns så mycket vänskap, det kommer ta lång tid att komma över... Mina andra vänner har jag haft så länge, de har alltid gått att lita på, de har alltid funnits där och jag skulle göra vad som helst för dem och det vet dem om. Svek har helt enkelt inte funnits åt nåt håll, annat än tillfälligt gymnasietjafs. Detta är jag otroligt tacksam för, och jag nog blivit för godtrogen. Jag litar lätt på folk, förmodligen för lätt, och fortsätter att göra det tills de bevisat motsatsen. Å det har gått väldigt bra, förmodligen för att jag haft turen att träffa på riktigt fina människor som uppskattat mig som deras vän. Men denna gång gick det väldigt fel... Å jag hoppas slippa känna denna känsla igen på många år... För detta är betydligt värre än sorgen att till exempel inte få den personen man vill ha. Detta sårar så mycket djupare.

 

Men faktum kvarstår:

 

Ja, då har jag blivit 30 år.. Jag har aldrig haft någon åldersnoja och tvärt emot många av mina vänner så ser jag fram emot att fylla år och bli äldre. Jag vet inte om det har att göra med att jag trivs så kollosalt med det livet jag lever, både det jag fått uppleva de senaste åren, nutiden, men även att jag helt enkelt ser fram emot allt spännande jag (förhoppningsvis) kommer få uppleva framöver. Det finns ju så mycket att vara tacksam över!

 

Hur som helst så har denna vecka hittills varit underbar och jag är övertygad om att den kommer fortsätta så. Känns nästan som att jag firar min födelsedag hela veckan. Jag har blivit utbjuden på middag av flera vänner, familjemedlemmar och bekanta och hela veckan har varit ett enda långt njutande och jag har blivit så bortskämd. Jag fick ett otroligt fint armband av min norska vän Heidi, som jag arbetade med på Kabi i Halden. Känns jättekul att trots att jag flyttade därifrån för nästan exakt 4 år sedan och vi inte setts på ett par år, så anstränger hon sig så. Fina vännen min.

 

Det stora firandet är planerat till på lördag och det kommer bli toppen. Då kommer alla mina bröder och deras familjer komma hit och en massa andra trevliga släktingar. Ska bli riktigt härligt att framför allt träffa alla brorsbarn tillsammans.

 

 

 

                 

 

                                                           

 

                                               Du är nog den som jag borde vara hos...  

 

 

Just nu känns det som att jag och min kropp inte alls samarbetar alls. Jag känner mig tack och liv inte riktigt lika trött som förra veckan och början av denna veckan, men istället har värken trängt sig på. 

Jag har haft värk konstant i båda lillfingrarna i 1 1/2 vecka. Lite konstigt, men har inte tänkt nåt mer kring det. Jag har även haft värk i ena knät, men jag har alltid haft lätt för att få tillfälliga inflammationer i just knä, höft o handleder som går över efter några dagar. Å därför har jag aldrig undersökt det närmare.. Men igår hade jag värk händerna, å på andra ställen.  

 

Det känns som sån där värk man får när man har influensa, men jag har inga som helst förkylningssymtom och har inte varit förkyld på flera år. Har hållt mig så gott det går ifrån smärtstillande, men ikväll fick jag ta det för att öka chansen för en god natt. Å är det inflammationer i leder/muskler så vore väl inflammationsdämpande i och för sig kanske bra att ta Ibland. Blev dock inte mycket sömn nu.. Jag har fått en läkartid om en månad för tröttheten jag känt så jag kommer se ann hur detta utvecklar sig. Får jag ondare i fingrarna kommer jag inte orka gå så en månad till, men vi får se. Så nu hoppas jag att det ska bli som det brukar bli med mina inflammationer, plötsligt vaknar jag upp, pysslar med det vanliga och inser plötsligt att det gått över o att jag är smärtfri. Vilken lycka det vore! 

Jag är ju verkligen ingen vanemänniska. Bara jag gått samma väg tre gånger så är jag trött på den. Jag tycker om att inte riktigt veta vad som kommer. Att gå upp samma tid varje morgon, äta samma frukost, ha ett monotont arbete och gå och lägga sig vid samma tid vore en marddröm för mig. Jag fungerar bra med oregelbundenhet, när arbetstiderna och uppgifterna växlar.

 

Som jag skrivit tidigare så blir jag mentalt rastlös så fort jag lärt mig något, till exempel ett arbete. Jag slutar självklart inte för det, men då behöver jag hitta på nåt vid sidan av, plugga eller jobba extra, så att jag antingen lär mig något nytt hela tiden eller har så fullt upp att hjärnan blir nöjd. Mitt sista jobb som förman är det enda jobbet jag haft som var så mentalt stimulerande och varierande att jag inte behövde något extra. Att jag arbetade 200-220 timmar i månaden gjorde nog sitt också.. 

 

Samtidigt tror jag att det kan vara nyttigt för både kropp och själ att veta vad som komma skall. Att vakna och somna ungefär vid samma tid varje dag vore nog sunt för kroppen. Inte som jag alltid har gjort, gå och lägga sig allt från 23 till 06 på morgonen.. (Är man nattmänniska så är man...)

Efter  bara två dagar i huset med djuren känns det ändå som att jag på en gång hamnade i nåt vardagslunk. Upp i ottan för morgonpromenad, iväg till skolan och sedan hem för eftermiddagsrastning innan vi hittar på nåt annat. Äta, plugga, titta lite på tv, duschen och sen i säng. Å det känns bra med våran lilla rutin. Att jag automatiskt kommer ut i naturen flera gånger om dagen gör mycket för mitt välmående

 

 

Morgondis... Underbart!

Letade fram några bilder från när jag var lite smalare, från min tid på Island och strax därefter. Där arbetade jag fysiskt 75-80 timmar i veckan och det är ju svårt att uppnå detta levnadssätt igen, och kanske inte är det direkt optimalt att leva så under en längre tid. Men under den första månaden minskade jag 10 cm runt midjan och 15 runt höfterna. De sista två åren har jag gått upp massor i vikt, och jag är betydligt större nu än jag var innan jag reste till Island, så jag har mycket att ta av.. Detta var 2006.. Jag har aldrig varit och kommer aldrig bli nån smal tjej, och det är inte mitt mål heller. Jag vill gärna ha kvar lite kurvor, men utan en massa övervikt. Jag vill känna mig fin och må bra när jag ser mig själv i spegeln och inte som nu fyllas av ångest..

 

De två första bilderna är från det rummet jag bodde i på Island, efter ungefär halva vistelsen.  

Detta är precis vad jag måste få in i hjärnan, mitt största problem har alltid varit brist på självdiciplin,

men nu får det vara slut på det!