Idag var det tentamensdags i yrkeskunskaper och handlingsstrategier som denna delkurs Innehållit. Känns väl som att tentan gick ganska okej, så får se om läraren anser detsamma. Känns lite trist att kursen är slut strax för den har varit så väldigt intressant och lärorik. Imorgon ska vi träffa läraren för vårat PPU-samtal (personlig och professionell utveckling. Det är något som löper parallellt och återkommer under hela utbildningen. För att hjälpa andra så behöver man ju kunna reflektera över sig själv, sina åsikter, fördomar, vad man lärt sig och vad som kan bli bättre. 

 

På fredag ska jag ha ersättningsseminarie för projektredovisningen och sedan är det klart. 

I går hade jag förresten ersättningsseminarie i samtalsmetodiken med samtalsövningar. Fokus denna gång låg på förhållningssätt och samtalets struktur. Å det gick jättebra, fick mycket beröm för mitt sätt att prata med "klienten" och följa upp med öppna frågor så att det blev ett bra flyt i samtalet. Är så spännande och kul att hålla på med dessa övningar för man lär sig ständigt något nytt. 

 

Nästa delkurs handlar om vetenskaplig metod, utvärdering o evidens, känns inte lika kul... Å till hösten blir det juridik för hela slanten, de blir däremot skoj! 

 

 

Idag fick jag äntligen veta att jag blivit antagen till att få gå Grundläggande utbildning i Svensk krisberedskap en helg i april i Karlstad. Medlemmar i från alla frivilliga försvarsorganisationer (till exempel Civilförsvarsförbundet, Svenska blå stjärnan, bilkåren, Lottakåren, FRO, FMCK m.m.) fick anmäla sig. De andra kurserna jag gått har varit specifikt för Svenska Blå stjärnan-medlemmar, alternativt de med avtal, eller för FRG-medlemmar, och då har det varit lite lättare. Jag trodde inte att jag skulle bli antagen då jag är så pass ny FRG-medlem, så det känns extra kul! Å andra sidan har jag nyss skrivit avtal med SBS, har styrelseroller i Civil o SBS så kanske det hjälpte lite när det gäller de "viktiga rollerna".

 

 

Eftersom jag inte mått helt bra den senaste tiden så beslöt jag ju att sluta helt i MPS då det är det som tar mest tid av de frivilliga aktiviteterna. Steg 2 är att ta tag i fysiken och sedan i fredags så har jag varit ute och gått eller kört PW varje dag och kört en del styrka hemma. Ska sätta igång med Friskis och Svettis igen, men nu är det tentaplugg som gäller så då kommer jag mest vara i Karlskoga och plugga. Men ny delkurs startar snart och då blir det mer Örebro-tid så passar det bättre att träna där.

 

Har gått ner ytterligare ett kg den senaste veckan så nu är det minus 8 kg ner sedan i början av hösten, hoppas att jag inom snar framtid når 11 kg-delmålet. Har ca 15 kg till, men nu känner jag faktiskt att motivationen har ökat. Förmodligen gör vetskapen om att för att må bra i knoppen så gäller det även att ta hand om kroppen sitt till motivationen.. =)

 

 

 

Idag tog jag beslutet att sluta som Administrativ chef i Missing peoples lokalavdelning i Örebro och även gå ur det helt.

Jag har som jag tidigare skrivit inte mått bra den sista tiden, och jag har helt enkelt alldeles för mycket att göra. Känns jättetrist eftersom jag varit med från början och det är så givande att hålla på med, men jag måste börja lyssna lite på mig själv. Har funderat mycket de sista dagarna, men kände att jag inte direkt hade något val.

 

Så nu är det jag och mitt mående, samt mina närståendes mående som ska prioriteras.. Å studierna, och extrajobbet. Kommer ha kvar mina andra engagemang, men de kräver inte lika mycket på daglig basis som MPS gjort. Utesluter dock inte att jag kommer tillbaka någon gång när jag mår bättre och allt lugnat ner sig.

 

 

 

 

Jag vet inte riktigt vad jag pysslar med nu för tiden.. Jag gör saker och säger saker som jag vet kommer bli fel och som jag vet att jag kommer förlora på i längden.. Jag vet i vilka specifika situationer och med vilka människor detta uppstår. Men jag vet inte varför.. Nu har jag gjort det igen, och denna gång får det bara vara så tills vidare. Ingen idé att försöka reda upp nåt som kommer ske igen efter några veckor..

 

Jag brukar ha rätt bra koll varför jag gör vissa saker, vad de bakomliggande orsakerna är, men här har jag faktiskt ingen aning..  Nästa helg ska jag träffa Tess, som känner mig utan och innan. Hon vet min historik, mina relationer och allt mellan himmel och jord och det behöver inte förklaras en massa. Vi har dessutom samma synsätt och värderingar kring saker och ting så det förenklar mycket när vi diskuterar djupare frågor..

 Så nästa helg ska vi ses, antingen blir det lunch eller myskväll i hennes lilla hus som jag ännu inte besökt, som hon bor i sedan hon började jobba som psykologilärare i Karlstad. Å då hoppas jag att vi ska gå till botten med detta. Eller i alla fall börja smånysta i det.. För så här kan det inte fortsätta.

 

 

Den senaste veckan har vi hållit på med samtalsmetodik på socionomprogrammet och det är så intressant. Vi började med en individuell förberedelseuppgift inför första samtalsövningsdagen och sedan var det föreläsning kring just samtalsmetodik på måndagen. Sedan blev det praktiska samtalsövningar både på tisdagen och idag. Tyvärr fick jag migrän på väg in och orkade bara vara med en timme idag, men i tisdags var jag med och dagens övningar kommer jag få göra om två veckor istället.

 

Oavsett var man hamnar sedan när man blivit färdigutbildad socionom så kommer ju samtalet vara en viktig del. Som administrativ chef i Missing people så är anhörigkontakten en stor del i rollen, och jag har även läst lite kriskommunikation och när det gäller just krishantering och andra djupa och allvarliga ämnen så är det viktigt att komma ihåg att fel stöd faktiskt kan vara värre än inget stöd alls. Det är lätt att säga fel i sådana situationer och just i allvarliga situationer kan det krävas väldigt lite för att det ska bli väldigt fel eftersom det är en så känslig situation. Därför är det viktigt att skilja på att vara medmänniska som jag är i anhörigstödet när någon försvunnit, och att vara professionell yrkesutövare (som tex. psykolog, kurator m.m.) som vi kallar in när det behövs.

 

Hur som helst, när det gäller samtalsmetodik finns det ju massor att tänka på. Övningarna gick till på så sätt att vi var två basgrupper, ca 10-12 personer och i mitten av rummet så var två stolar placerade där en skulle vara öva på att vara professionell (skolkurator, kurator inom sjukvården eller socialsekreterare) och en vara klient med olika scenarion. Efter samtalen fick de övriga och läraren (som jobbar deltid som just kurator när han inte är vår lärare) ge konstruktiv kritik. I tisdags låg fokus på verbal kommunikation, icke-verbal kommunikation - som till exempel kroppsspråk, positionering, att ställa öppna eller stängda frågor, när man går vidare i samtalet etc. I dag gick vi lite djupare och lade mer fokus på samtalets struktur och inramning, inledning, sammanfattning, avrundning, samt det egna förhållningssättet. Jag fick faktiskt beröm av läraren i tisdags på det sättet jag lade upp samtalet och för frågorna, så det kändes skönt. Framför allt eftersom jag har scenskräck och inte alls tycker om sånt där, men lyckades koppla bort det på ett bra sätt. Dessa övningar kommer komma tillbaka under kommande år så vi får öva mer, men det är kul att se hur det blir tydlig förbättring bara av denna första övningsrunda.

 

Nu ska jag jobba vidare till vårat etiska dilemma-fall som ska vara inne på måndag nu när jag äntligen piggnat till.

Igår var klassen iväg till Socialtjänsten i Örebro, vi var uppdelade i våra basgrupper och fick träffa personal från några utav avdelningarna som finns där. Vår grupp fick gå träffa folk från avdelningarna utredning-ungdom, familjehem och rekrytering, samt mottagning. Otroligt intressant att höra om vad de jobbade med, hur det går till från att en anmälan eller ansökan kommer in till mottagningen för förhandsbedömning och sedan skickas vidare, och vilka situationer de hamnar i. Jag tror de flesta utav oss fick ett bra intryck och många ändrade nog uppfattning om arbetet på socialtjänsten. Det är ju alltid det negativa som syns och förstoras upp i media och det finns många felaktiga rykten och uppfattningar.  

 

För övrigt har vi en tuff vecka nu, det är mängder av inlämningsuppgifter som lämnats in, varje dag utom en tror jag. Å även imorgon och på måndag ska texter lämnas in. Samtidigt löper projektarbetet i grupp parallellt, vi har även en stor individuell självreflektionsuppgift och ett arbete där vi ska sätta oss in i ett specifikt etiskt dilemma. Nästa vecka börjar vi med samtalsmetodik, och samtalsövningar och det tycker jag ska bli otroligt intressant! Så där behöver det läsas på inför och göra förberedelseuppgifter. Så det är mycket nu. Det verkar som att lärarna ger oss ett par såna här veckor lite då och då. Vi hade en stressperiod i januari och en i november, när det är inlämningsuppgifter dagligen och känns som att man håller på att braka ihop. Det är dock ganska tufft tempo även annars, men jag tycker att det är bra. Som socionom har man ju inte ett fall i taget, utan behöver kunna hålla igång flera grejer samtidigt, så det är lika bra vi vänjer oss. Sen känns det seriöst när det är mycket att göra, hittills har jag inte känt att någon uppgift varit orelevant, så jag är nöjd. Även om det ska blir skönt imorgon när dagens uppgift är inlämnad och jag kan ta en liten paus under kvällen.

 

 

Det är många som mår dåligt runt omkring mig just nu.. Många som jag älskar och bryr mig om..

Jag känner inte riktigt att jag räcker till. Jag vet att jag gör så gott jag kan, och jag försöker verkligen, men mer går det ju tyvärr inte att göra..

 

Ibland önskar jag att jag kunde ta över lite av smärtan, så de slapp bära allt själva.. Men det går ju inte..

 

Livet är helt enkelt inte rättvist..