... sedan Anders Bering Breivik dödade och förstörde livet för så många och för alltid förändrade Norge.  
I dag har det varit den 22 rättegångsdagen i Oslo. Jag har följt den ganska nogrannt då Aftonbladet har dagliga livsändningar från rättegången. Inte tvsändningar, men de publicerar i realtid vad som sker och vad alla vittnen berättar.

Har tidigare skrivit om att det bland annat var två systrar från Halden på Utøya. Den ena, Elisabeth 16, blev skjuten och dog. Storasyster Cathrine, 17 år, blev allvarligt skadad, men överlevde. Hon blev skjuten i magen och armen och blev kvar i 3 veckor på sjukhuset. Eftersom familjen ville att Cathrine skulle vara med på begravningen och ta farväl av sin lillasyster så blev Elisabeth den sista av Utya-offren som blev begravd.

Det har skrivits flera sånger till minne av Elisabeth och det finns många minnesvideor på Youtube. Denna tycker jag är fin..

Till minne av Elisabeth Trønnes Lie

I dag vittnade systern Cathrine om vad hon upplevde ute på ön. Detta berättade hon bland annat:

"Jag är rädd för att bli skjuten i fötterna. Jag vet inte varför, jag tänker att jag ska falla och bli ett lättare offer. Jag minns inte om jag hör skrik, och så blev jag skjuten första gången. Det känns som att det börjar brinna i kroppen. Jag får svårt att andas, jag faller på marken och lägger mig på en sten. Skottet punkterar min lunga, jag har svårt att andas. Jag tänker att jag vill ropa att jag älskar min familj och mina vänner, men jag har ingen luft. Och så tänker jag att ”Nu dör jag”. Jag försvinner iväg, det är ganska behagligt.."


 
Elisabeth dog på Utøya
(den officiella bilden på Elisabeth)



Systern Cathrine blev allvarligt skadad. 
(Bilden lånad från Catrines blogg: )

Även om det är fruktansvärt att läsa det de berättar så är det så härligt och imponerande hur otroligt starka ungdomarna är som överlevde, och hur de hjälpte varandra så gott de kunde där ute på ön. Att ha varit igenom förmodligen det värsta man kan genomgå, och ändå se starkt på framtiden. Att bli jagade av en man som helst av allt ville döda varenda en, se sina syskon, bästa vänner bli brutalt mördade. Vilken enorm styrka det måste krävas för att orka få vidare efter nåt sånt..  

Å för alla föräldrar och syskon som mist det allra käraste de hade..

Är det någon som växt något otroligt i mina ögon efter tragedin så är det Norges statsminister. Med en stark och trygg ledare som samtidigt vågar visa sina känslor tror jag man kommer långt. Tänkt om vi i Sverige någon gång skulle kunna få en statsminister som Jens Stoltenberg: Minnestal till Utøyaoffren och detta sände han till alla i AUF ett halvår efter massakern, strax före jul: God jul fra Stoltenberg