När jag bestämde mig för att säga upp mig från jobbet i Halden och sticka till Australien så var det många som var skeptiska, speciellt till att jag skulle resa ensam. För min del var det inget snack om saken, jag visste från start att jag skulle åka ensam. Både för att jag inte har någon vän som skulle ha möjlighet eller lust att hänga med, men främst för att jag ville göra de saker som JAG hade lust med, exakt så länge jag ville. Dessutom skulle jag slita ordentligt med att ha en människa vid min sida 24 timmar om dygnet. Hade jag haft en pojkvän så hade det kanske gått, men då skulle det iaf bli en massa kompromisser som jag inte hade velat göra på den resa jag hade velat göra i så många år. Jag ville inte komma hem och känna att jag missat något på grund av något annan.

Nu i efterhand vet jag att jag gjorde helt rätt. Australien är ett perfekt land om man vill resa själv tjej. Jag träffade flera ensamma tjejer som hade börjat sin resa tillsammans med en vän, men där det antingen hade skurit sig på grund av nån kille någon av dem hade träffat, eller så hade de velat göra olika saker, eller så hade de bara blivit osams och splittras. Killarna verkade därimot ha lättare för att hålla sams  och bli eniga så det träffade jag desto fler som fungera bra som resekamrater.

Under helt tiden inför resan kände jag mig inte orolig en gång. Men efter alla förmaningar och alla som sa åt mig att jag va så modig som vågade och sånt så började jag fundera på om det var något fel på att jag var så säker och om det kanske var dumt att jag inte var orolig? Å om jag skulle få en chock när jag väl satt på flyget och insååg vad jag höll på med.  Men den kom ju så klart inte. Jag var lika lugn på planet och egentligen under hela resan. Det enda jag hade bokat innan jag kom till Australien var tre nätter på ett hostel när jag kom fram i Cairns, sen hade jag ingen aning om vad jag skulle göra vidare. Men sånt löste sig ju, som det brukar göra.

Å resan blev mer fantastisk än jag någonsin hade kunnat drömma om.
Jag fick nattdyka med hajar,  förlösa alpacka-föl, vandra i regnskogar, bada i drömlika vattenfall, se krokodiler, titta på stjärnor mitt ute på Stora Barriärrevet, rida kameler, vandra i fjell, starta slagskamp mellan två Possums mitt i natten på en tropisk ö, nästan bli attackerad av Dingo's på världens största sandö och framför allt uppfylla min hitills största dröm att hantera och krama på de underbara, aggressiva men ack så charmiga Tasmanska Pungdjävularna. Alla dessa upplevelser hade jag varit utan om jag inte hade följt mitt hjärta och satsat.

Enda gången jag kände mig osäker på vad jag pysslade med var just första veckan när jag arbetade med de Tasmanska djävularna. Var lite väl medveten om vilken skada dessa djur kunde göra, så innan de hade vant sig vid mig och accepterat min närvaro så var jag fullkomligt livrädd varje gång jag skulle in dit. Deras ljud är ju anledningen till deras namn och ja.. Då var jag inte tuff.. Men som sagt, de vande sig vid mig och även om jag alltid hade stenkoll på vart de befann sig så blev även jag lite avslappnad till slut. Magenta och jag blev dock aldrig några såta vänner och hon var fast bestämd på att hon skulle döda mig varenda gång jag var inne hos henne med mat eller för rengöring. Jösses, det tjejen hade attityd.. Magenta var även den tassis som de bestämde att jag skulle hålla sista dagen, det gick bra, men denna dam fick jag inte "plocka upp själv" utan fick henne bara överlämnad.

Det finns ganska många videor på Youtube från Trowunna där jag var. Så ibland brukar jag gå in och titta och drömma mig tillbaka till den mest spännande månaden jag upplevt. Underbart!