Just nu läser jag ju en extrakurs i ledarskap, jag tycker att det är intressant och det är något som jag tror dem flesta har nytta utav. Eftersom det är så mycket annat runt omkring mig nu så hinner jag inte riktigt gå in på djupet i böckerna på samma sätt som jag skulle önska, men böckerna har jag ju kvar så jag kan återkomma till dessa när jag får lite mer tid.

 

Just nu läser jag en bok som heter humanistiskt ledarskap. Jag tycker om den boken, författaren John Steinberg har ett tankesätt som jag delar med honom och det han skriver om och anser vara viktigt är det som jag själv ofta sett fungerat bra i verkligheten hos olika ledare. Allt för ofta har jag dock träffat på ledare som anser sig själv alltid veta bäst, som inte lyssnar på sina medarbetare när de kommer med förslag, och där själva statusen som chef/ledare verkar vara betydligt viktigare än hur organisationen som stort fungerar.

 

Jag har aldrig haft någon prestige när det gäller att vara ledare, det viktigaste är att rätt person är på rätt plats och att alla kan samarbeta. Jag tror att jag är ganska bra på att SE folk, att uppmärksamma och ge positiv kritik när någon gjort något bra, oavsett om det är som medarbetare eller någon vän. Å det gör jag både om jag är i en ledarposition eller i rollen som en av de "vanliga" medarbetarna. Jag är övertygad om att det både ger en positiv stämning i gruppen och att det ökar produktiviteten om de får bra feedback. Självklart ska problem tas upp, på en gång, med personen det gäller å det har jag absolut inga problem med. När det är uppmärksammat och hanterat så släpper man det och går vidare, om inte problemen återupprepas förstås.  Då blir det även tydligare att man som chef fokuserar på sakfrågan i problemet och inte något personligt med just den personen. Jag tror att det är väldigt viktigt att som ledare försöka vara medveten om både sina egna positiva egenskaper och det som man kan bli bättre på i sitt ledarskap. Jag har märkt att en del ledare/ chefer är väldigt fokuserade på att leta fel hos andra, utan att själva ha en susning om sina egna brister.. Sånt är lite skrämmande och leder sällan till något produktivt..

 

Jag gillar heller inte ja-sägare, som bara håller med för att de inte vågar något annat. Jag är ingen Ja-sägare och kommer heller aldrig bli. Jag säger vad jag tycker, tänker och känner, om det sedan leder någonvart spelar mindre roll, men jag vill åtminstone uttrycka mina synpunker.. Jag tror ingen organisation eller arbetsplats kan utvecklas optimal om det bara är en person som styr och ställer utan att någonsin få några invändningar från andra i personalen. Fler hjärnor tänker bättre än en, och vad är det som säger att just jag som chef skulle ha den bästa lösningen? Nä... Öppenhet och diskussioner är viktigt, och som sagt ingen prestige!