Idag tog jag beslutet att sluta som Administrativ chef i Missing peoples lokalavdelning i Örebro och även gå ur det helt.

Jag har som jag tidigare skrivit inte mått bra den sista tiden, och jag har helt enkelt alldeles för mycket att göra. Känns jättetrist eftersom jag varit med från början och det är så givande att hålla på med, men jag måste börja lyssna lite på mig själv. Har funderat mycket de sista dagarna, men kände att jag inte direkt hade något val.

 

Så nu är det jag och mitt mående, samt mina närståendes mående som ska prioriteras.. Å studierna, och extrajobbet. Kommer ha kvar mina andra engagemang, men de kräver inte lika mycket på daglig basis som MPS gjort. Utesluter dock inte att jag kommer tillbaka någon gång när jag mår bättre och allt lugnat ner sig.

 

 

 

 

Jag vet inte riktigt vad jag pysslar med nu för tiden.. Jag gör saker och säger saker som jag vet kommer bli fel och som jag vet att jag kommer förlora på i längden.. Jag vet i vilka specifika situationer och med vilka människor detta uppstår. Men jag vet inte varför.. Nu har jag gjort det igen, och denna gång får det bara vara så tills vidare. Ingen idé att försöka reda upp nåt som kommer ske igen efter några veckor..

 

Jag brukar ha rätt bra koll varför jag gör vissa saker, vad de bakomliggande orsakerna är, men här har jag faktiskt ingen aning..  Nästa helg ska jag träffa Tess, som känner mig utan och innan. Hon vet min historik, mina relationer och allt mellan himmel och jord och det behöver inte förklaras en massa. Vi har dessutom samma synsätt och värderingar kring saker och ting så det förenklar mycket när vi diskuterar djupare frågor..

 Så nästa helg ska vi ses, antingen blir det lunch eller myskväll i hennes lilla hus som jag ännu inte besökt, som hon bor i sedan hon började jobba som psykologilärare i Karlstad. Å då hoppas jag att vi ska gå till botten med detta. Eller i alla fall börja smånysta i det.. För så här kan det inte fortsätta.

 

 

Den senaste veckan har vi hållit på med samtalsmetodik på socionomprogrammet och det är så intressant. Vi började med en individuell förberedelseuppgift inför första samtalsövningsdagen och sedan var det föreläsning kring just samtalsmetodik på måndagen. Sedan blev det praktiska samtalsövningar både på tisdagen och idag. Tyvärr fick jag migrän på väg in och orkade bara vara med en timme idag, men i tisdags var jag med och dagens övningar kommer jag få göra om två veckor istället.

 

Oavsett var man hamnar sedan när man blivit färdigutbildad socionom så kommer ju samtalet vara en viktig del. Som administrativ chef i Missing people så är anhörigkontakten en stor del i rollen, och jag har även läst lite kriskommunikation och när det gäller just krishantering och andra djupa och allvarliga ämnen så är det viktigt att komma ihåg att fel stöd faktiskt kan vara värre än inget stöd alls. Det är lätt att säga fel i sådana situationer och just i allvarliga situationer kan det krävas väldigt lite för att det ska bli väldigt fel eftersom det är en så känslig situation. Därför är det viktigt att skilja på att vara medmänniska som jag är i anhörigstödet när någon försvunnit, och att vara professionell yrkesutövare (som tex. psykolog, kurator m.m.) som vi kallar in när det behövs.

 

Hur som helst, när det gäller samtalsmetodik finns det ju massor att tänka på. Övningarna gick till på så sätt att vi var två basgrupper, ca 10-12 personer och i mitten av rummet så var två stolar placerade där en skulle vara öva på att vara professionell (skolkurator, kurator inom sjukvården eller socialsekreterare) och en vara klient med olika scenarion. Efter samtalen fick de övriga och läraren (som jobbar deltid som just kurator när han inte är vår lärare) ge konstruktiv kritik. I tisdags låg fokus på verbal kommunikation, icke-verbal kommunikation - som till exempel kroppsspråk, positionering, att ställa öppna eller stängda frågor, när man går vidare i samtalet etc. I dag gick vi lite djupare och lade mer fokus på samtalets struktur och inramning, inledning, sammanfattning, avrundning, samt det egna förhållningssättet. Jag fick faktiskt beröm av läraren i tisdags på det sättet jag lade upp samtalet och för frågorna, så det kändes skönt. Framför allt eftersom jag har scenskräck och inte alls tycker om sånt där, men lyckades koppla bort det på ett bra sätt. Dessa övningar kommer komma tillbaka under kommande år så vi får öva mer, men det är kul att se hur det blir tydlig förbättring bara av denna första övningsrunda.

 

Nu ska jag jobba vidare till vårat etiska dilemma-fall som ska vara inne på måndag nu när jag äntligen piggnat till.

Igår var klassen iväg till Socialtjänsten i Örebro, vi var uppdelade i våra basgrupper och fick träffa personal från några utav avdelningarna som finns där. Vår grupp fick gå träffa folk från avdelningarna utredning-ungdom, familjehem och rekrytering, samt mottagning. Otroligt intressant att höra om vad de jobbade med, hur det går till från att en anmälan eller ansökan kommer in till mottagningen för förhandsbedömning och sedan skickas vidare, och vilka situationer de hamnar i. Jag tror de flesta utav oss fick ett bra intryck och många ändrade nog uppfattning om arbetet på socialtjänsten. Det är ju alltid det negativa som syns och förstoras upp i media och det finns många felaktiga rykten och uppfattningar.  

 

För övrigt har vi en tuff vecka nu, det är mängder av inlämningsuppgifter som lämnats in, varje dag utom en tror jag. Å även imorgon och på måndag ska texter lämnas in. Samtidigt löper projektarbetet i grupp parallellt, vi har även en stor individuell självreflektionsuppgift och ett arbete där vi ska sätta oss in i ett specifikt etiskt dilemma. Nästa vecka börjar vi med samtalsmetodik, och samtalsövningar och det tycker jag ska bli otroligt intressant! Så där behöver det läsas på inför och göra förberedelseuppgifter. Så det är mycket nu. Det verkar som att lärarna ger oss ett par såna här veckor lite då och då. Vi hade en stressperiod i januari och en i november, när det är inlämningsuppgifter dagligen och känns som att man håller på att braka ihop. Det är dock ganska tufft tempo även annars, men jag tycker att det är bra. Som socionom har man ju inte ett fall i taget, utan behöver kunna hålla igång flera grejer samtidigt, så det är lika bra vi vänjer oss. Sen känns det seriöst när det är mycket att göra, hittills har jag inte känt att någon uppgift varit orelevant, så jag är nöjd. Även om det ska blir skönt imorgon när dagens uppgift är inlämnad och jag kan ta en liten paus under kvällen.

 

 

Det är många som mår dåligt runt omkring mig just nu.. Många som jag älskar och bryr mig om..

Jag känner inte riktigt att jag räcker till. Jag vet att jag gör så gott jag kan, och jag försöker verkligen, men mer går det ju tyvärr inte att göra..

 

Ibland önskar jag att jag kunde ta över lite av smärtan, så de slapp bära allt själva.. Men det går ju inte..

 

Livet är helt enkelt inte rättvist..

Just nu håller vi på mycket med profession, yrkesroll och etik som vi behöver ha full koll på i vår roll som blivande socionomer. När man arbetar med socialt arbete så är det viktigt att vara förberedd på att etiska konflikter och rollkonflikter kommer att uppstå. Chefen har sina åsikter om och krav på vad som ska prioriteras, klienten har sina behov/önskningar, samtidigt som lagar ska följas och ens egen profession och personliga etik helst ska stämma någorlunda överens med det beslut som till slut tas. Annars blir det en inre, och kanske även yttre, stess som det aldrig kan komma något gott utav. Ett komplext vågspel.. På fredag är det etikseminarium och just nu sitter jag och arbetar lite med några etikfrågor som ska besvaras tills dess. Intressant ämne, som så mycket annat.

 

Om två veckor är det dags för samtalsövningar, föreläsning följt av två heldagar med en massa övningar och det ser jag verkligen fram emot. Ska bli riktigt intressant och framför allt lärorikt.

 

 

 

 

 

Den senaste tiden har jag mött på folk i min närhet och även på andra håll som verkar ha något stort behov att klaga och anmärka på andra. Det kan handla om livsval, prioriteringar, utseende eller något som någon har gjort eller sagt.

Jag är inte guds bästa barn och självklart kan jag också ibland undra över saker gör eller val folk gör. MEN jag anser mig inte ha rätten att bestämma över någon annan och om inte personen utsätter sig för något som uppenbarligen inte är hälsosamt så har jag inget behov att anmärka på de val de gör. Som regel brukar folk som vill ha tips eller råd om saker fråga. Att sen ursäkta sig med att det skulle vara för att de bryr sig om personen ifråga tycker jag känns lamt.. Vem mår bättre av att få höra att hon/han är för tjock, för smal, har en mindre fin tröja på sig, eller vad personen borde lägga mer av sin tid på. De flesta jag träffat på vet allt för väl själva om de är för runda, om de är för smala etc.. Det behövs ingen påminnelse om det..

 

Jag vet inte vad det är som får människor att klaga så mycket på andra personer, men jag har svårt att tro att lyckliga människor väljer att lägga ner tid och energi på att såga andra människor.

Känns ju lite trist... Nu har jag ju inte fått en ordentligt fastställd diagnos på grund av att det inte gått så långt att blodproven eller röntgen skulle visa förändringar och fastslå att det är det, men både läkare och de jag pratat med som är reumatiker tror att det är det. Å själv har jag inte hittat något alternativ på vad det skulle kunna vara annars. Tydligen är inte ovanligt att diagnosen tar lång tid att ställa.

 

Jag hade ett skov på ca 10 veckor med konstanta smärtor i händerna, främst lillfingrarna, i höstas. Sedan har det kommit lite till och från, lite varje dag, men inte lika konstant som då. Men denna vecka kom det tillbaka och det med besked. Jag har otroligt ont i framför allt högerhanden, och dessutom varit svagare där, tack och lov har vänsterhanden mått bättre så den har fått reda sig själv =) Jag har inte kunnat sköta mitt skolarbete som beräknat då jag de senaste dagarna bara orkat skriva ett par rader åt gången på datorn, sen har det gjort för ont. Så det kommer bli ersättningsuppgift för min del, men det får bara vara så.

 

Träffade min ena faster för ett par veckor sedan, hon har och har haft väldiga problem med reumatism sedan hon var i ungefär min ålder. Hon berättade att det dröjde jättelänge innan hon fick sin diagnos eftersom hon hade så atypiska symtom. Min sjukgymnast berättade att det varierar väldigt mellan symtom hos folk, tex blir de flesta reumatiker sämre av kyla, men en del blir faktiskt bättre. Usch för dessa autoimmuna sjukdomarna =(

 

Eftersom det är så väldigt växlande från dag till dag hur man mår, så kan det ju ställa till en del problem.. Att jag har ont är inte det största problemet egentligen, utan det är den plötsliga svagheten som kom nu i veckan och som kan komma när som helst. Jag är singel och har ingen familj i närheten och då blir man rätt hjälplös om det skulle bli riktigt illa någon period.

I fredags skjutsade jag min underbara mamma och hennes man till Skavsta flygplats för de skulle resa ner till Spanien igen. Så nu ska de tillbringa 2 1/2 månad till i värmen, välförtjänt! <3

Eftersom flygplatsen ligger så nära Nyköping, bara 10-15 minuter utanför, så var det ju givet att jag skulle hälsa på min favoritkusin Daniel och hans familj. Det var alldeles för länge sedan jag var där och sist vi träffades var när de var i Karlskoga i oktober och hälsade på hos Daniels föräldrar.

 

Daniel är ett år yngre än mig, och då hans mamma var våran (min och brödernas) dagmamma så har vi växt upp enormt tätt tillsammans och under uppväxten stod jag Daniel betydligt närmare än mina bröder då de var 4,5, 4,5 och 7 år äldre och hade varandra. Så våra familjer har alltid stått varandra väldigt nära och gör så fortfarande, jag brukar hälsa på hans föräldrar så ofta jag hinner. 

 

Deras barn, 5-åriga tvillingar, kände igen mig sedan oktoberbesöket så blygheten var det inga problem med och det blev knäsittning på en gång =) Det blev fredagsmys med pizza, godis och film med barn, hundar och katter. Mamma Mikaela kom hem från jobbet lite senare på kvällen. På lördagen gick hela familjen och jag in till stan, de shoppade lite och vi fikade på ett jättemysigt fik. Tyvärr behövde jag åka hem redan på lördagen eftersom jag hade en del att plugga och jag behövde hem till Skrållan, men jag kom inte iväg förens vid 20-tiden på kvällen, så det blev åtminstone ett dygn tillsammans med dem. Ska verkligen försöka komma iväg dit en sväng i sommar också.

 

 

Deras hundar Dogge och Dino tyckte att jag var helt okej som huvudkudde under fredagsmyset.

Så där, nu är vårterminen i full gång. Å jag känner mig riktigt motiverad. Det är så många intressanta moment under denna delkurs så jag har mycket att se fram emot. Vi kommer få göra en del besök, ute hos verksamma socionomer och även hos socialtjänsten. Vi kommer att ha samtalsövningar och denna delkurs handlar mycket om professionellt förhållningssätt och etiska överväganden. Under hela programmet så har vi något som kallas för personlig och professionell utveckling (PPU). Meningen med detta är att bli medveten om hur vi fungerar som personer och vad vi har för tankar, fördomar och förhållningssätt. Det handlar även en del om hur studierna fungerar, vad vi har lärt oss och vad vi kan göra bättre, men det viktigaste är just att medvetandegöra och förbättra våra möjligheter till att framöver bli bra socionomer.

 

Jag tror att det är omöjligt att vara helt fördomsfri, men det är viktigt att veta om och reflektera över de fördomar man har. Det finns säkert mycket som man inte tänker på. Men ska man arbeta med människor så är det så viktigt att man är medveten om vad man tycker och tänker, för då finns det förutsättningar att hålla tillbaka dessa fördomar och behandla alla på ett professionellt och rättvist sätt. Jag har alltid haft väldigt svårt för folk med starka fördomar, jag uppskattar inte alls när någon vräker ut sig något negativt om ett helt folkslag på grund av att de kanske träffat 4 från just detta folkslag som de tyckt varit idioter. Jag tror inte att de skulle uppskatta att själva bli satta i ett fack där de blir nedvärderade på grund av att de kommer från Sverige - "alla svenskar är så jävla ...... ". "Vi" vill gärna hävda att alla är individer som tycker och tänker olika, med olika erfarenheter och kunskaper (när vi pratar om oss själva), men ändå är det väldigt många som klumpar ihop andra nationaliteter eller religioner. Det brukar ju heta att fördomar handlar om okunskap, och ja, ibland verkar det stämma riktigt bra. Det är lätt att döma folk utan att veta något om dem, det är betydligt svårare att ta reda på fakta och bakgrund till varför människor reagerar eller beter sig som de gör.

 

I går var jag inne på SVT och kollade runt lite, gick in på dokumentärer, där hittade jag en kort serie på fyra program från Norge som heter Fjellfolk, och som handlar om 4 olika personer eller familjer som lever av eller på fjället på Vestlandet i Norge. Antingen är de fjällguider, jägare, jobbar på fjällhotell, eller bara trivs med att klättra, paddla, vandra eller åka skidor där. Å nu hittade jag en annan miniserie som heter Ut på tur - upptäck Norge och när jag ser Norges underbara natur så längtar jag som alltid tillbaka. Jag är ganska säker på att jag inte bott i Norge för sista gången, kommer nog åtminstone bli en tredje runda dit. Älskar verkligen det landet med de underbara människorna..

 

Vet ju att det finns så otroligt många fina ställen i Sverige också, men känns som att gemene man kanske inte värdesätter det på samma sätt som våra kära grannar, där är "ut på tur" en så naturlig del av livet. Nu har jag ingen tv, så vet inte om det finns, men skulle gärna se någon liknande serie om Sverige och dess natur. Det är så lite man vet om de stora nationalparkerna till exempel, som Sarek och Padjelanta. Eller varför inte lite närmare som Tiveden i Närke, Kosterhavet vid Strömstad eller Gotska Sandön. Det finns 29 nationalparker och över 3000 naturreservat i Sverige, varav över 200 naturrestervat i Örebro län, det är inte illa. Å det borde uppmärksammas mer tycker jag.. =)

 

Nu längtar jag tills snön försvinner och våren kommer så det blir dags för nya upptäcksfärder! I år ska jag åka iväg till något svenskt fjäll, även om det kanske blir en lättare tur till något mer sydligt fjäll, på bara ett par dagar. Men man måste ju börja någonstans.  

 

Bilder från min och mammas tur till Dovre fjell och Snøhetta, augusti 2012. Då jag äntligen fick se Myskoxarna som jag hade längtat länge efter.

 

 

Tänk när jag var en liten tjej, då var allt så enkelt och det enda jag behövde ägna mig åt var att strosa runt på farmors gård..  Lycka! Tillbringade många fina somrar där...

 

 

Hmm... Det är svårt det här med känslor.. Ibland önskar jag att man kunde stänga av dem och bara tänka rationellt och gå efter vad man vet är bäst. Men, det går ju inte tyvärr.. Känns dock som att det kommer lösa sig automatiskt av några skäl som är oundvikliga, så lägger inte ner för mycket tankeverksamhet och ångest i detta. Vet hur det kommer sluta, och det är nog det bästa i längden.

 

I övrigt var det sista dagen på höstterminen idag. Känns rätt så skönt. På måndag börjar vårterminen med kursen "Socionomens yrkeskunskaper och handlingsstrategier" som är en 15 poängskurs som kommer vara halva terminen. Jag tror att det kommer vara en väldigt intressant kurs, liksom den vi precis avslutat. Har skrivit det förr, men det känns verkligen som jag gjorde rätt som började på socionomprogrammet. Otroligt bra och seriöst upplägg. Riktigt tufft tempo och så kommer det fortsätta, men det tycker jag är bra. Vi hårdstartar med 7 böcker de två första veckorna. Nu ska jag verkligen försöka strukturera och planera studierna ordentligt. Vill verkligen lära mig så mycket som  möjligt och att kunskapen ska fastna, inte försvinna direkt kurserna är avslutade.

 

Annars har jag haft en fin dag. Har träffat två vänner, det ena var planerad sedan en stund tillbaka. Otroligt trevligt, så nu hoppas jag att det inte dröjer lika länge till nästa gång. Imorgon åker jag och mamma till min ena bror och hans familj i Borlänge, ska bli riktigt trevligt!

 

God natt!

Har klagat förut på min självdisciplin, och inte har den blivit något bättre...

 

Finns mycket som jag borde bli bättre på, men att ta tag i saker och även att låta bli saker som inte är bra för mig, är jag enormt dålig på.

 

Hur som helst. Jag har kommit igång lite med motionen nu i veckan i alla fall och då vet jag att energinivån och orken generellt brukar bli betydligt bättre. Vilket i sin tur gör att jag tar tag i saker lite bättre.

Var även hos sjukgymnasten, som från och med nyår tydligen har bytt namn till fysioterapeut. Han var inte helt nöjd, och gav mig bakläxa. Han såg direkt att jag inte gjort de övningar jag borde ha gjort och att jag inte är helt på topp. Det kändes i alla fall som ett givande möte. Jag berättade vilka maskiner jag "brukar" köra igenom på gymmet och han berättade vilka jag ska undvika helt just nu och vilka jag ska satsa lite mer på. Blev glad för några utav mina favoritmaskiner var jättebra för min problematik så det är bara jag fortsätter med dem.Han förklarade även lite mer djupgående vad han tror mitt problem är nu när vi fått lite mer kött på benen efter det senaste året. Så nu jäklarns ska jag skärpa mig.

 

Om en vecka är höstterminen slut och då hoppas jag att jag kan få en omstart när det gäller studierna, för nu går det segt. Jag gör det jag ska, men i sista sekund och utan någon större motivation trots att det är jätteintressant. Å så vill jag ju inte ha det.

Ja, då var det plötsligt år 2014. Å det känns bra att lämna 2013 bakom mig. På det stora hela så var 2013 ett bra år. Jag lärde mig mycket, studerade psykologi och konflikthantering under våren och började på Socionomprogrammet i höstas, vilket känns helt rätt! Jag hamnade lite oväntat i några olika styrelser och fick lära mig mycket om organisationer och hur de fungerar. Mycket positivt, men tyvärr fick jag även erfara att det är oväntat mycket drama i flera organisationer och det verkar som att en del personer är med av fel orsaker.

MEN framför allt så träffade jag många nya människor varav flera kommer jag förhoppningsvis ha kvar i mitt liv länge.. =)  

 

Gick även en del intressanta kurser genom de olika organisationerna jag är med i, till exempel en första hjälpenkurs på ca 35-40 timmar för Civilförsvarsförbundets akutgrupp, å Risk och Säkerhet genom Svenska Blå Stjärnan. På hösten gick jag även grundkurs och kriskommunikation genom FRG (Frivilliga resursgruppen).

 

År 2014 ska jag försöka tänka lite mer på mig själv. Inte slita ut mig på samma sätt som jag gjorde under 2013. Sätta stopp innan det går för långt. Tror att det absolut kommer bli fullt rulle även i år, och så vill jag ha det, men jag ska försöka prioritera och hålla det i balans.. Å försöka komma ihåg att man kan bränna ut sig även på roliga saker..

 

Nu blir det myskväll hemma hos min vän Josefin och hennes härliga familj. Vänner ska prioriteras detta år, för de kom tyvärr långt bak under 2013. Å vänner ska man ju ta vara på... =)

 

2014 ska bli ett toppenår!

 

Vi hade julavslutning med akutgruppen för ett par veckor sen. God mat, jacuzzi för dem som ville, quiz och massa härliga människor. Det gav mig ordentlig julstämning. 

Å nu var det äntligen dags för jul! Vi firade julafton i Karlstad hos största storebror och hans familj. Även min svägerskas far+sambo var det. Å som alltid min morbror och hans barn och barnbarn. Riktigt mysigt! 

Jag fick ett par fina julklappar av mamma. Å barnen fick massor. 

Imorgon fortsätter julfirandet med att min andra bror kommer hit och majoriteten av vår familj ska äta middag med mammas mans barn och barnbarn. Blir kalkon, LOVE! 

Just nu läser jag ju en extrakurs i ledarskap, jag tycker att det är intressant och det är något som jag tror dem flesta har nytta utav. Eftersom det är så mycket annat runt omkring mig nu så hinner jag inte riktigt gå in på djupet i böckerna på samma sätt som jag skulle önska, men böckerna har jag ju kvar så jag kan återkomma till dessa när jag får lite mer tid.

 

Just nu läser jag en bok som heter humanistiskt ledarskap. Jag tycker om den boken, författaren John Steinberg har ett tankesätt som jag delar med honom och det han skriver om och anser vara viktigt är det som jag själv ofta sett fungerat bra i verkligheten hos olika ledare. Allt för ofta har jag dock träffat på ledare som anser sig själv alltid veta bäst, som inte lyssnar på sina medarbetare när de kommer med förslag, och där själva statusen som chef/ledare verkar vara betydligt viktigare än hur organisationen som stort fungerar.

 

Jag har aldrig haft någon prestige när det gäller att vara ledare, det viktigaste är att rätt person är på rätt plats och att alla kan samarbeta. Jag tror att jag är ganska bra på att SE folk, att uppmärksamma och ge positiv kritik när någon gjort något bra, oavsett om det är som medarbetare eller någon vän. Å det gör jag både om jag är i en ledarposition eller i rollen som en av de "vanliga" medarbetarna. Jag är övertygad om att det både ger en positiv stämning i gruppen och att det ökar produktiviteten om de får bra feedback. Självklart ska problem tas upp, på en gång, med personen det gäller å det har jag absolut inga problem med. När det är uppmärksammat och hanterat så släpper man det och går vidare, om inte problemen återupprepas förstås.  Då blir det även tydligare att man som chef fokuserar på sakfrågan i problemet och inte något personligt med just den personen. Jag tror att det är väldigt viktigt att som ledare försöka vara medveten om både sina egna positiva egenskaper och det som man kan bli bättre på i sitt ledarskap. Jag har märkt att en del ledare/ chefer är väldigt fokuserade på att leta fel hos andra, utan att själva ha en susning om sina egna brister.. Sånt är lite skrämmande och leder sällan till något produktivt..

 

Jag gillar heller inte ja-sägare, som bara håller med för att de inte vågar något annat. Jag är ingen Ja-sägare och kommer heller aldrig bli. Jag säger vad jag tycker, tänker och känner, om det sedan leder någonvart spelar mindre roll, men jag vill åtminstone uttrycka mina synpunker.. Jag tror ingen organisation eller arbetsplats kan utvecklas optimal om det bara är en person som styr och ställer utan att någonsin få några invändningar från andra i personalen. Fler hjärnor tänker bättre än en, och vad är det som säger att just jag som chef skulle ha den bästa lösningen? Nä... Öppenhet och diskussioner är viktigt, och som sagt ingen prestige!

I helgen så var jag och Rickard (som också är med i MPS, Akutgruppen och FRG) i väg till Södertälje på Kriskommunikation i Civilförsvarsförbundets regi. Vi åkte tidigt på fredagsmorgonen och sedan var det fullt ös hela fredagen, lördagen och fram till söndagen vid 15 när det var dags att köra hemåt igen. Jag var riktigt trött från start då jag och de andra som ingår i Civilförsvarets styrelse hade julavslutning på Gustavsviksrelaxen kvällen innan. Riktigt trevligt! 

 

Tanken var att vi skulle få lite mer på fötterna när det gäller kriskommunikation, både på individnivå men även på samhällsnivå, eftersom det är en stor del av att vara med på FRG. Det mesta hade jag väl hört en del om förut, men vi gjorde lite praktiska övningar som var intressanta. Vi gick även igenom stresshantering och avlastande samtal vilket innebar en del nytt för mig och som jag tror att jag kan ha nytta av.

 

Maten var riktigt bra och det var ett härligt gäng från främst Mellansverige som trivdes riktigt bra ihop. Alla var dock rejält trötta på kvällarna så jag tror knappt något höll sig uppe längre än till 22.00. Vilket i och för sig bara kändes bra eftersom jag vill hålla mig vaken på dagarna, för jag är trots allt där för att lära mig saker..

 

När vi kom tillbaka till Örebro så hade precis julkonserten O helga natt börjat så vi tog oss en tur upp dit för att lyssna och känna på den härliga julstämningen. Det var lite kyligt, men finns med snön som kommit precis lagomt.

Civilförsvarsförbundets akutgrupp som vi båda är med i har alltid hand om sjukvårdsberedskapen på O helga natt så hade det inte blivit Södertälje så hade jag tänkt stå med akutgruppen där. Nu blev det så att vi fick hoppa in lite oväntat och ägna oss åt första hjälpen i alla fall, men det gick bra så det var skönt. Efter konserten hängde vi på akutgruppen och åt middag tillsammans. 

Det känns bra att gå olika utbildningar och kurser som ständigt leder till utveckling och kunskap både när det gäller den fysiska första hjälpen, men även såna som handlar om den psykiska biten, både gällande trauma och annat.

Jag har en grej på gång nu, får se om det blir som jag hoppas eller om jag får avvakta lite med det. Har i alla fall beslutat mig för att enbart plugga heltid i vår, alltså bara de kurser som hör till socionomprogrammet, inget extra. Det går inte ihop sig som det är nu, och jag behöver få tid att hämta andan lite.  

I måndags hade vi en riktigt intressant föreläsning om internationellt samhällsarbete med barnrättsfokus. Det var en kvinnlig socionom som kom från Barnrättsakademin som ligger på Örebro Universitet och som det hörs på namnet fokuserar på barns rättigheter. Detta gör de bland annat genom att försöka påverka politiker, men även genom att hålla kurser för myndigheter (Migrationsverket, MSB), kommuner och landsting, frivillighetsorganisationer och människor som arbetar med barn på olika sätt. Hon arbetar bland annat med att åka till katastrofområden, på grund av krig eller naturkatastrofer och göra utvärderingar för att på bästa sätt kunna hjälpa människorna, och då främst barnen.

 

Här kan man läsa mer om Barnrättsakademin

 

Hon berättade om sina resor till bland annat Syd- och Centralamerika, flyktinglägren i Jemen och hur det var nere i Indonesien efter Tsunamin. Dessutom tog hon upp några olika artiklar ur FN's konvention om barnets rättigheter och tog exempel från sina resor för att tydliggöra dessa. Det är ju så otroligt inspirerande och suget blir ganska stort att lägga praktiken utomlands i termin 5.

 

Det är det som är så kul med att studera till socionom, nästan varje dag får man veta om nya organisationer eller arbetsplatser där man i framtiden skulle kunna arbeta. Man blir inte låst på samma inriktning som i många andra yrken och dessutom är det stor möjlighet att faktiskt kunna få prova på dessa olika jobb då socionom-examen ofta är ett krav. Man kan ju jobba med barn, ungdomar, vuxna, äldre, missbrukare, anhöriga, kriminella, funktionshindrade, frivården, familjer, BUP, skolor, internationellt biståndsarbete, behandlingshem, socialkontor, som enhetschef inom äldreomsorg, anhörigstöd, kvinnohus, på vårdcentraler, för brukarorganisationer, m.m. m.m. Detta känns riktigt bra!