Nu har den första antagningen till höstens program och kurser blivit klar och jag kom in på det jag önskade.

Jag var iof rätt säker på att jag skulle komma in, men blev lite orolig en sväng när de gick ut med att det var så många som sökt in just nu till bland annat socionomprogrammet på Örebro Universitet, 3000 personer. Har dock rätt bra resultat på högskoleprovet så kändes som att jag med rätt god marginal skulle komma in, de flesta söker trots allt in på betyg.

Så till hösten och 3,5 år framåt kommer jag plugga heltid på Socionomprogrammet. Det känns bra, har varit inne på det förut, men nu känner jag mig mer säker.. Alla vägar leder ju inte rakt fram till målet, utan tar sina omvägar.. :)

Jag kommer även plugga en liten delkurs på 7,5 p som heter "Ledarskap för organisation och arbetsliv".

Ser fram emot detta.

Trots att jag har så mycket roligt och intressant för mig och så många härliga personer runt omkring mig så är jag inte helt i topp.

Mitt självförtroende när de gäller mitt utseende sjunker för varje dag känns det som. Jag är inte alls nöjd me hur ja ser ut just nu. Jag skulle behöva gå ner drygt 20 kg och hitills har jag gått ner två.. Det går så segt och då tappar jag motivationen..

Allra oftast trivs ja utmärkt me det livet ja lever och det är få saker jag skulle vilja förändra om jag hade haft möjligheten. Men någon gång ibland känner jag att de hade varit skönt att dela livet me någon. Att ha nån att komma hem till, dela upplevelser med, krypa ner bredvid och som tycker om mig precis som jag är.
Men så missnöjd som jag själv just nu är så är det inte rimligt att någon annan ska gilla mig.. :(

Den person jag utvecklats till inombords de senaste åren är jag väl däremot rätt nöjd med och jag tror nog de flesta som träffat mig inom det ideella de senaste året nog tror att min självkänsla ständigt är på topp. De sidor jag tidigare varit missnöjd med har jag jobbat hårt med för att förbättra, men utsidan har inte följt me.. Så nu är det den delen som är kvar.. Får bara fortsätta kämpa, så går det nog rätt väg till slut.

Nu har jag enormt mycket i min kalender och så kommer det fortsätta denna och nästa vecka. Å då är inte tentaplugget inför nästa veckas tenta inplanerat.

Det har varit mycket under hela våren, den absoluta majoriteten har varit roliga saker och jag har fått lära mig en massa nytt, något som jag verkligen tycker om.

MEN, som de flesta som känner mig vet så behöver jag enormt mycket egentid och bristen på detta börjar kännas. Jag behöver vara själv. Jag har inga problem med någonting alls just nu, allt har gått som jag hoppats på, och flyter på väldigt bra, så det är inte nåt som jag vill rymma bort ifrån.

För ett år sedan så bodde och arbetade jag på en gård. Jag jobbade nästan konstant och träffade kanske i snitt 5 pers under en vecka (å de tillhörde som regel gården eller arbetet på något sätt) och jag pratade väldigt lite varje dag. Å jag trivdes bra med det, lite för bra..

Så det har blivit enorm skillnad på kort tid.
Eftersom jag träffar o har kontakt med så mycket folk genom de olika organisationerna så har jag blivit mindre social me mina vänner den tiden jag har över. Det är många som det känns som att jag borde träffa oftare, några har jag inte träffat alls sedan ja flyttade tillbaka i augusti.. Får ganska ofta höra kommentarer från släktingar och vänner att de träffade mig oftare när jag bodde i Norge. Å det stämmer.

Nu räknar jag ner till vecka 24 när skolan är klar (förhoppningsvis) och jag bara har helgen inplanerad. Resten av den veckan ska jag försöka att enbart prioritera mig och ha de gott.

Sen kan jag vara social igen, för en stund.

Som vanligt så tänker jag lite för mycket än vad som förmodligen skulle anses vara nyttigt...

Just nu rör sig funderingarna kring hur jag ska göra i sommar, men jag kan ju inte riktigt bestämma mig..

Jag sökte jobb på fängelset i Kumla, men det fick jag inte. Blir för övrigt lite irriterad på arbetsplatser som inte ger besked.. Hur ansträngande kan de va att skicka ut ett standardmail om att man inte fått jobbet...

Däremot har jag blivit erbjuden tre jobb, som jag inte ens sökt, på olika gårdar. Jätteintressanta jobb, det ena var ett förmansjobb på en grisgård (å sånt kan jag ju), men tyvärr är det lite för riskabla jobb för min nacke känner jag... :( Även om jag inte känt av den nåt nu alls på ca 2 månader så vet jag att det plötsligt kan komma tillbaka, utan förvarning, om jag inte sköter mig och är försiktig.

Jag får tillbaka på skatt i början på juni så jag behöver inte arbeta för den sakens skull. Men nog blir de trist att bara va ledig i tre långa månader?

Så nu väljer jag mellan att söka ett vårdjobb, som även det kan bli tungt, eller inte jobba alls. Helst hade jag velat ha nåt administrativt denna sommar, så jag slipper många, tunga och okontrollerade lyft, men sånt har jag ingen erfarenhet av annat än det kontorsarbete jag gjorde som förman, men de räcker inte långt..

Det lutar åt att jag inte kommer jobba och istället fokusera på att bygga upp nacken och gå ner i vikt. Vandra, tälta, paddla och ha det gott..

Sånt här gör mig så glad!

Åke 92 - fick en ny vän

Det är så otroligt mycket ensamma människor och speciellt jobbigt måste det vara för de gamla som har problem att ta sig ut..

Tycker Svenska Hjältar - hemsidan är en otroligt fin initiativ där både små och stora bragder uppmärksammas.

... sedan Anders Bering Breivik dödade och förstörde livet för så många och för alltid förändrade Norge.  
I dag har det varit den 22 rättegångsdagen i Oslo. Jag har följt den ganska nogrannt då Aftonbladet har dagliga livsändningar från rättegången. Inte tvsändningar, men de publicerar i realtid vad som sker och vad alla vittnen berättar.

Har tidigare skrivit om att det bland annat var två systrar från Halden på Utøya. Den ena, Elisabeth 16, blev skjuten och dog. Storasyster Cathrine, 17 år, blev allvarligt skadad, men överlevde. Hon blev skjuten i magen och armen och blev kvar i 3 veckor på sjukhuset. Eftersom familjen ville att Cathrine skulle vara med på begravningen och ta farväl av sin lillasyster så blev Elisabeth den sista av Utya-offren som blev begravd.

Det har skrivits flera sånger till minne av Elisabeth och det finns många minnesvideor på Youtube. Denna tycker jag är fin..

Till minne av Elisabeth Trønnes Lie

I dag vittnade systern Cathrine om vad hon upplevde ute på ön. Detta berättade hon bland annat:

"Jag är rädd för att bli skjuten i fötterna. Jag vet inte varför, jag tänker att jag ska falla och bli ett lättare offer. Jag minns inte om jag hör skrik, och så blev jag skjuten första gången. Det känns som att det börjar brinna i kroppen. Jag får svårt att andas, jag faller på marken och lägger mig på en sten. Skottet punkterar min lunga, jag har svårt att andas. Jag tänker att jag vill ropa att jag älskar min familj och mina vänner, men jag har ingen luft. Och så tänker jag att ”Nu dör jag”. Jag försvinner iväg, det är ganska behagligt.."


 
Elisabeth dog på Utøya
(den officiella bilden på Elisabeth)



Systern Cathrine blev allvarligt skadad. 
(Bilden lånad från Catrines blogg: )

Även om det är fruktansvärt att läsa det de berättar så är det så härligt och imponerande hur otroligt starka ungdomarna är som överlevde, och hur de hjälpte varandra så gott de kunde där ute på ön. Att ha varit igenom förmodligen det värsta man kan genomgå, och ändå se starkt på framtiden. Att bli jagade av en man som helst av allt ville döda varenda en, se sina syskon, bästa vänner bli brutalt mördade. Vilken enorm styrka det måste krävas för att orka få vidare efter nåt sånt..  

Å för alla föräldrar och syskon som mist det allra käraste de hade..

Är det någon som växt något otroligt i mina ögon efter tragedin så är det Norges statsminister. Med en stark och trygg ledare som samtidigt vågar visa sina känslor tror jag man kommer långt. Tänkt om vi i Sverige någon gång skulle kunna få en statsminister som Jens Stoltenberg: Minnestal till Utøyaoffren och detta sände han till alla i AUF ett halvår efter massakern, strax före jul: God jul fra Stoltenberg

När jag bestämde mig för att säga upp mig från jobbet i Halden och sticka till Australien så var det många som var skeptiska, speciellt till att jag skulle resa ensam. För min del var det inget snack om saken, jag visste från start att jag skulle åka ensam. Både för att jag inte har någon vän som skulle ha möjlighet eller lust att hänga med, men främst för att jag ville göra de saker som JAG hade lust med, exakt så länge jag ville. Dessutom skulle jag slita ordentligt med att ha en människa vid min sida 24 timmar om dygnet. Hade jag haft en pojkvän så hade det kanske gått, men då skulle det iaf bli en massa kompromisser som jag inte hade velat göra på den resa jag hade velat göra i så många år. Jag ville inte komma hem och känna att jag missat något på grund av något annan.

Nu i efterhand vet jag att jag gjorde helt rätt. Australien är ett perfekt land om man vill resa själv tjej. Jag träffade flera ensamma tjejer som hade börjat sin resa tillsammans med en vän, men där det antingen hade skurit sig på grund av nån kille någon av dem hade träffat, eller så hade de velat göra olika saker, eller så hade de bara blivit osams och splittras. Killarna verkade därimot ha lättare för att hålla sams  och bli eniga så det träffade jag desto fler som fungera bra som resekamrater.

Under helt tiden inför resan kände jag mig inte orolig en gång. Men efter alla förmaningar och alla som sa åt mig att jag va så modig som vågade och sånt så började jag fundera på om det var något fel på att jag var så säker och om det kanske var dumt att jag inte var orolig? Å om jag skulle få en chock när jag väl satt på flyget och insååg vad jag höll på med.  Men den kom ju så klart inte. Jag var lika lugn på planet och egentligen under hela resan. Det enda jag hade bokat innan jag kom till Australien var tre nätter på ett hostel när jag kom fram i Cairns, sen hade jag ingen aning om vad jag skulle göra vidare. Men sånt löste sig ju, som det brukar göra.

Å resan blev mer fantastisk än jag någonsin hade kunnat drömma om.
Jag fick nattdyka med hajar,  förlösa alpacka-föl, vandra i regnskogar, bada i drömlika vattenfall, se krokodiler, titta på stjärnor mitt ute på Stora Barriärrevet, rida kameler, vandra i fjell, starta slagskamp mellan två Possums mitt i natten på en tropisk ö, nästan bli attackerad av Dingo's på världens största sandö och framför allt uppfylla min hitills största dröm att hantera och krama på de underbara, aggressiva men ack så charmiga Tasmanska Pungdjävularna. Alla dessa upplevelser hade jag varit utan om jag inte hade följt mitt hjärta och satsat.

Enda gången jag kände mig osäker på vad jag pysslade med var just första veckan när jag arbetade med de Tasmanska djävularna. Var lite väl medveten om vilken skada dessa djur kunde göra, så innan de hade vant sig vid mig och accepterat min närvaro så var jag fullkomligt livrädd varje gång jag skulle in dit. Deras ljud är ju anledningen till deras namn och ja.. Då var jag inte tuff.. Men som sagt, de vande sig vid mig och även om jag alltid hade stenkoll på vart de befann sig så blev även jag lite avslappnad till slut. Magenta och jag blev dock aldrig några såta vänner och hon var fast bestämd på att hon skulle döda mig varenda gång jag var inne hos henne med mat eller för rengöring. Jösses, det tjejen hade attityd.. Magenta var även den tassis som de bestämde att jag skulle hålla sista dagen, det gick bra, men denna dam fick jag inte "plocka upp själv" utan fick henne bara överlämnad.

Det finns ganska många videor på Youtube från Trowunna där jag var. Så ibland brukar jag gå in och titta och drömma mig tillbaka till den mest spännande månaden jag upplevt. Underbart!

Jag blir så rastlös när jag väl bestämt mig för något och sedan måste vänta länge innan man får sätta igång..

Det är annat med en resa eller nån liten sak man ska göra, tycker om att kunna se fram emot sånt, då blir det dubbel glädje.. =)  

Men när det handlar om att förändra en stor del av sitt liv, "att börja om" och avsluta något, så känns det lite som att man hamnar i en bubbla där man bara går och väntar på att det ska ske.

Vet ju att det bara kommer säga svisch tills dessa fyra månader är över, för jag kommer ha fullt upp de flesta dagar. Men just nu känns det väldigt länge kvar. Har iaf börjat göra lista över vad som måste göras kring det som har med flytten att göra. 
 
Har fått till uppgift att göra en enklare lista, och en lista där precis allt står nedskrivet över vad som ska göras på jobbet under varje 5,5-veckors period. Det blir nog en bok skriven när jag är färdig. Har tre perioder kvar tills jag slutar, så ska sätta igång imorgon och sedan lägga till efterhand som jag kommer på fler saker. För på tisdag börjar nästa period när vi tömmer smågrisavdelningen och sedan är det full rull nästkommande två veckor med inseminering och grisning. Så nu i helgen tar jag det så lungt som möjligt och vilar upp kropp och själ.. =)

Blir så frustrerad av att läsa sånt här... 

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14641380.ab 

Sverige verkar oerhört slappa när det gäller kriminella personer som inte är födda eller uppvuxna i Sverige och som väljer att utnyttja systemet.   
Men "vi" slänger ut familjer, eller personer, som är allvarligt sjuka eller som bott hela sitt liv i Sverige och som inte har något kvar i sitt så kallade hemland. Att någon kan sitta och bestämma att små barn, ensamma, ska tillbaka till ett annat land är för mig helt obegripligt. Har så otroligt svårt att lagen kan säga att det är så det ska vara.

Förstår att migrationsverket har lagar att följa, men när det uppenbarligen inte fungerar, eller när lagarna tolkas fel, så får ju i så fall lagarna ändras.
Att behandlingtiden för att komma fram till ett beslut ska ta sån tid att barn kan födas och/eller åtminstone levt här största delen av sitt liv, innan de ska ryckas upp ur sin trygghet känns oerhört tragiskt. Det ska inte ta 10 (!!!) år för dem att få ett svar. 

Dessa exempel nedanför är förhoppningsvis undantagsfall, men tyvärr tror jag inte det...  

"Trebarnsfamiljen Arustamjan/ Danielian hade bott i Sverige i tio år. Pojkarna Haik, 17, David, 15 och Valerik, 13, hade bott i Ånge i större delen av sitt liv. Efter nästan fyra år verkställde gränspolisen Migrationsverkets beslut och utvisade familjen till Armenien på luciamorgon."

"Syskonen Hiyab, 3, och Deymond, 5, hittades övergivna i oktober 2010 i en lägenhet i norra Sverige förra hösten och placerades hos en fosterfamilj. De hotades att utvisas till Italien utan föräldrar eller rätt språk. Dessutom är Deymond autistisk och har epilepsi. Migrationsverket ändrade sig och pojkarna fick permanent uppehållstillstånd."

"91-årig Ganna Chyzhevska, hjärtsjuk, dement, nästintill blind, har hela sin familj i Sverige. Hon skulle slängas ut ur landet den 16 oktober till Ukraina, men utvisningen sköts upp av Europadomstolen. Regeringen lämnade i december in ett yttrande om huruvida hon skulle få stanna. Svaret blev nej, men ärendet är ännu inte avgjort."

både för Tinka och för min egen del =)  

Tinka har mått bättre idag och åt lite idag, även om hon har en bit kvar tills hon är sitt vanliga 110%-iga jag.

Nu lutar det mycket starkt åt att jag blir student till hösten och de kommande 3 år. Har sökt en utbildning och kommer att komma in, om inget märkligt händer, så det är bara upp till mig och vad jag vill i mitten på sommaren när antagningsbeskedet kommer. Men som jag känner nu, vill jag absolut studera, och programmet är intressant. Fick tipset av min vän Pillan, som även hon tänkt plugga detta program. Hon tyckte att det skulle passa mig bra och efter att jag tittat igenom kursprogrammet och googlat en massa så känner jag det också.

Har så otroligt mycket att se fram emot känner jag, även om det dröjer några månader innan det börjar på riktigt. Har en massa trevliga planer och jag längtar så! 
Har helt otroligt fina vänner och allt känns stabilt och bra.
Just nu har jag inte ett enda problem, vet att det kan ändras på ett ögonblick, så det gäller att njuta.

Är ganska skönt att vara jag just nu.. =)

För ett par veckor sedan hamnade jag på en norsk hemsida där de diskuterade om man var introvert eller extrovert. Hade egentligen inte hört talas om det förut så ville läsa lite mer kring det, eftersom det är så spännande med människors olika personligheter och beteende. Å plötsligt klarnade mycket kring varför jag är som jag är... ;) hihi.. Visste väl det mesta innan, men trodde det bara var jag som var sånn och har liksom inte haft ett ord på det.

Jag har alltid blivit otroligt utmattad av att ha mycket folk eller mycket som sker runt omkring mig, både fysiskt och psykiskt. Alltså inte om det bara är på jobb/skola men om det också är så på fritiden.. Jag är social och tycker om att träffa folk, och en fest ibland är skoj, men jag behöver otroligt mycket tid för mig själv. Nu är det ju inte så ofta man är tillsammans med flera personer dygnet runt, men jag har märkt att om jag till exempel åkt upp till Borlänge (hos ena brorsan) så är vi ju alltid där hela helgen. Å om det kanske varit dop, midsommar eller nåt annat "firande" så att det varit många där, under lång tid (mer en en dag) så blir jag dödstrött och all energi försvinner. Även om vi inte gör något speciellt ansträngande så blir det så och det brukar ofta sluta med att jag får otroligt ont i huvudet och får gå upp och vila eller att jag måste gå iväg på en promenad och bara vara ensam en stund. Vilket har missuppfattats många gånger och folk har trott att jag är irriterad eller bara osocial. Jag kan gärna umgås med en/ett par personer under flera timmar, men just när det är flera, under många timmar och jag inte får någon egentid så blir det jobbigt. Jag har själv inte förstått varför det varit sån och det har varit frustrerande.  

Försökte hitta nån bra svensk sida om Introvert personlighet, men fann bara dåliga förklaringar där det stod att man är osocial, ensamvarg, tystlåten och egocentrisk. En trist missuppfattning och ingenting jag alls känner igen mig i. Men till slut hittade jag iaf en hemsida som beskrev exakt hur jag känner som heter mindspark där det bland annat stod:

"Vad är introversion? Det allra enklaste självtestet är att svara på frågan: ”Hur laddar du batterierna?” Är det ensam eller i interaktion med människor? Att vara introvert är inte att vara blyg, eller att inte tycka om människor. Jag tycker det är jätteroligt att gå på fest, men jag är oftast helt slut efteråt och måste vara själv en lång stund. Intro- och extroversion är också en glidande skala, man kan vara mer eller mindre. Det handlar inte bara om ”människor” heller, utan andra tecken på introversion är att man behöver lugn och ro för att kunna tänka, att man helt enkelt blir trött av en massa intryck och aktivitet omkring en. Å andra sidan har man sällan tråkigt i sitt eget sällskap eftersom man har en massa intressanta saker att tänka på."

Fann även detta som jag översatt från denna engelska hemsida: Simone smith hubpages

"Tänk på en sport du tycker riktigt mycket om. Kanske du tycker om att simma eller jogga? Du kanske är väldigt duktig på det och uppskattar det verkligen, men hur länge orkar du hålla igång? Efter en timme kanske du känner dig stark, efter två börjar du känna dig trött och efter tre timmar så är du fullständigt utmattad.
För dem som har introvert personlighet så är sociala aktiviteter ungefär som sport- det kan vara väldigt roligt, men det kräver mycket energi. Pga av denna anledning så behöver de vila efter att de varit sociala. Så enkelt är det!"

Tydligen kan det finnas en fysiologisk anledning till detta. Enligt en del forskning och undersökning ska de med introvert personlighet vara överkänsliga mot dopamin, så för mycket extern stimuli gör "oss" trött och utslitna. Medan de med extrovert personlighet har svårt att få tillräckligt med dopamin och pga det vill de ha yttre stimuli för att hålla igång energinivån.

Jag behöver helt enkelt vara ensam för att få tillbaka energin, medan andra kanske tvärtom hämtar energi genom att umgås med andra. Omkring 25% ska tydligen vara introverta, även om det finns variationer och olika grader. Vissa är sociala och framåt, men hämtar energi i ensamhet (jag), medan andra (steriotypen tyvärr) kan vara blyga, försiktiga och allmänt osociala.

Ok, detta blev ett långt psykologiinlägg.. =) Men så är det =)